Hela min vikthistoria och resa började redan som barn. Hade lite extrakilon här och var på kroppen, men ingenting som direkt störde mig för en lång tid. Jag var ju bara barn och vikten tänkte man ingenting på då direkt men när åren gick och man kom upp i lågstadiet och träffade nya människor så insåg man också att nu började ett nytt sorts liv. Ett liv där utseendet helt plötsligt var ganska så viktig för att bli "accepterad" i umgänget. Jag kämpade på med min vikt men gjorde ingenting direkt åt det. Gillade inte att sporta och eftersom jag inte direkt blev accepterad av de andra omkring mig heller så umgicks jag inte direkt med några på fritiden heller vilket inte gjorde saken bättre.. Jag blev istället innesittandes för mig själv och rörde absolut ingenting på mig. 

 

Åren i lågstadiet gick och ingenting hände. Varken med min vikt eller att bli accepterad för den man var bland dem andra. Medans de andra skaffade sina första pojkvänner och umgicks efter skoltid så tog jag mig fortfarande raka vägen hem varje dag och satt hemma och pysslade med di verse saker.

 

 

När det sedan var dags för högstadiet så var vi tvugna att byta skola då det endast gick upp till årskurs sex på min dåvarande skola. Under denna sommaren bestämde jag mig för att nu fick det vara nog. Om vikten var så himla viktig för att bli accepterad så var jag tvungen att ta tag i detta på allvar och det var nu! Så under sommaren mellan årskurs sex och sju vände jag synen på mig själv hos alla andra omkring mig. Vet inte exakt hur många kilon jag gick ner under dessa månader men nog var det många för när sjuan började och jag återvände till skolan igen med både de gamla klasskompisarna och en hel del nya så kände ingen igen mig knappt. Jag var inte den lilla mulliga Michaela längre som aldrig blev accepterad och som alla pekade på och pratade om bakom ryggen på mig. Nej, nu var jag en ny Michaela. En Michaela som blev accepterad och som fick en massa vänner på en gång och som helt plötsligt hade killarnas blickar efter sig til och med och då inte bara de jämnåriga utan även de äldre. Jag kände mig helt plötsligt som en människa och inte något troll borta i hörnet. Livet var nu lite bättre.

 

 

Livet fortsatte nu som ett helt underbart liv utan ensamma eftermiddagar och kvällar hemma. Istället umgicks jag med vänner och pojkvän. Insåg i denna ålder att tjejkompisar kunde man ha men man skulle även ha dem lite på avstånd för även om de var ens vänner så var de väldigt bra på att prata skit om varandra såfort någon inte var med. Jag valde vid detta tillfälle även att hellre ha killkompisar och umgås med dem då de åtminstonde sa rakt upp i ansiktet på en vad de tyckte och tänkte vilket jag föredrog. 

 

Många killkompisar skaffades och umgicks jag dagligen med och vid denna tidpunkt testade jag även på lite sport när jag umgicks med vännerna men ingenting föll mig dirket i smaken. Även vid denna tid, närmare bestämt i årskurs 1 på gymnasiet så träffade jag min nuvarande sambo. Efter några korta små förhållandes tidigare så var jag skeptiskt till att ha förhållande vid denna tidpunkt och hade nästan bestämt mig för att vänta med killar tills efter skolåren var slut men nej, det gick inte. Träffade min J över internet och en vacker vinterdag stod han utanför min dörr och det var kört. Ett nytt förhållande påbörjades och ju mer tiden gick så lade jag på mig lite kilon igen. Jag blev helt enkelt för bekväm i förhållandet att jag inte längre tänkte på vikten på samma sätt igen..

 

 

Direkt efter skolgången var slut så jobbade jag på hotellet som jag hade haft långpraktik på och det blev en hel del spring under dagarna där vilket hade gjort att jag numera var normalviktig igen men bara ett par månader senare hade jag fått ett vikariat på Willys som avdelningsansvarig vilket resulterade i mycket spring och tunga lyft. Detta gjorde att jag tappade extremt mycket i vikt och lade även på mig en del armmuskler men till sommaren samma år såg jag sjukligt smal ut. Om folk trodde jag hade viktproblem / matproblem vid denna tid så förstår jag dem såhär i efterhand. Ryggraden stod rakt ut och ja, jag såg väl bra ut men var alldeles för smal, vilket var någonting som jag tyvärr inte såg själv vid detta tillfälle..

 

 

Åren gick och vi försökte bli gravida. Någonting som visade sig vara mycket svårare än vi trodde men en augustidag plussade vi ett graviditetstest. Det hade nu gått ca två år sedan jag var sådär sjukligt smal och vid detta tillfälle var jag normalviktig igen men en graviditet skulle sakta men säkert visa sig vara en ny vändpunkt i min viktresa. Jag lade nämligen på mig hela 39,5 kg under dessa nio månader som gravid och att de "bara skulle ramla av" efteråt som alla jämnt snackade om var bara en myt. Trots amning och en del promenader lite då och då så satt mer än hälften av de där kilorna fast på min kropp som jag inte trodde var möjligt. Jag var lycklig nybliven mamma men så himla olycklig inuti över vikten. Alla hade jättekul åt mina kilon som jag hade lyckats på något konstigt sätt lagt på mig men vad de inte visste var att alla kommentarer som sades i min närhet över mina kilon fick mig bara att gå längre och längre ner i ett djupt svart hål.

 

Tiden då Benjamin var 5-9 månader gammal var riktigt jobbig. Ingenting hände med kilorna på min kropp. De satt som berg på mig och inte ett hekto ens en gång ville förflytta sig ifrån mig. Alla ord och kommentarer fortsatte och även om jag visste att de inte var ord som var illa menade så tog de hårdare på mig än jag visade. Jag var som sagt lycklig men ack så himla olycklig som person inom mig och jag var tvungen att ta tag i detta för att må bättre själv, det visste jag men jag var så djupt i det svarta hålet att jag inte orkade ta tag i det heller..

 

 

När Benjamin var ca 8 ½ - 9 månader gammal så slutade jag att amma honom. Han hade under en period börjat bita mig i brösten och det gjorde så fruktansvärt ont så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Nu började jag gå powerwalks vilket skulle visa sig vara en väldigt skön träning som passade mig bra och även kilorna på min kropp visade sig sakta men säkert försvinna av dessa så jag blev nästan knäpp i huvudet och började tillslut att gå dagligen. Vissa dagar kunde jag till och med gå ett flertal gånger. Detta trots att det var metervis med tung snö på vägarna och jag är verkligen ingen vinter / kyl människa men detta hindrade inte mig nu. Kilorna skulle av och med powerwalks så märkte jag att det hände någonting. 

 

Efter bara veckor så insåg jag att bara powerwalks skulle inte göra att jag skulle få en smickrande kropp tillbaka utan även en del blandad träning i form av både kontiditon, styrke och medition skulle behövas så jag skaffade mig ett gymkort. Visste inte hur detta skulle gå och det var verkligen ett chanskort jag tog men även detta skulle visa sig vara någonting som föll mig bra i smaken. Tre dagar i veckan a 1½ timme åt gången började jag spendera på gymmet och inom ett par månader hade alla kilorna försvunnit och jag hade en kropp jag stolt kunde visa upp. Jag kände mig riktigt snygg och smärt.

 

 

När kroppen var som snyggast och humöret för träning var på topp så åkte vi på ögoninfektion hela familjen, någonting som var extremt jobbigt, smärtsamt och även smittsamt så träningen fick hamna på hyllan ett tag och sedan hamnade även en flytt in precis lagom här också så träning blev det ingenting av med..

 

 

Tog ett tag att komma in i den nya lägenheten då vi först målade, bytta skåpshantag och annat innan inflytt och väl vid inflytt så hade vi köpt en hel del nya möbler som skulle skruvas ihop och skulle på plats. Tog ca 2 månader innan vi hade installerat oss här hemma och lagom tills vi var hemmastaddgda och kunde koppla av lite så plussade vi ett nytt graviditetstest och var blivande tvåbarnsföräldrar. 

 

De första två - tre månaderna här var riktigt jobbiga för mig. Jag mådde fruktansvärt illa och kom knappt fram och tillbaka mellan rummen här hemma och då hade jag även en liten kille som skulle fram och tillabaka till dagis om dagarna också. Att ta sig till gymmet vid denna tid var inte tänkbart. Inte ens en powerwalk orkade min kropp med.

 

Mådde sedan okej i ca två månader innan jag började få problem med foglossning. Vid denna tidpunkt hade mitt gymkort gått ut och jag kände att lägga pengar på ett nytt när jag mådde så ostadigt var inte aktuellt så jag tänkte att jag skulle vänta med det och tiden började smått att springa förbi. Foglossningen blev bara värre och värre och jag rörde inte på mig ett dugg i princip. Ni kan ju tänka er hur kilorna började lägga sig på min kropp igen och det enda jag kunde tänka på var framtiden. När förlossningen väl var över och kroppen återställd så jag kunde börja träna igen. Dock visste jag hur smärtan efter förlossningen skulle vara och att det tar lite tid innan kroppen orkar med träning igen så det var bara att ta en dag i taget. Ta sig igenom den och sikta framåt.

 

 

Denna gång vägde jag mig in på + 29,9 kg en vecka innan jag blev igångsatt. 30 kilon som jag här och nu kämpar med.

Förlossningen ägde rum för fem veckor sedan och vår lilla son föddes dessutom tillväxthämmad så det krävs lite extra mycket tid, uppsikt och kämpande med honom än med en fullvuxen bebis, så mestadels av tiden om dagarna går till och se till så att han äter upp sig, men lite tid försöker jag avvara till träning. Började min viktresa när Jonathan var tre veckor gammal och vid fyra veckors ålder så började lilla jag att gå powerwalks igen. Kroppen verkar orka med dem bra och det till min förvåning och lycka. 14,7 kg har jag kvar till min målvikt som jag satt på 69 kg vid Jonathans ettårsdag. En vikt jag känner att jag borde klara av utan några större problem men just nu tar jag en dag i taget med powerwalks och en, två och tre extratankar vid varje intag av någonting i munnen. Gymmet har jag tänkt vänta med tills hösten så kroppen får återhämta sig innan styrketärningen kommer igång igen och så den även får tappa ett par kilon till tills dess.

 

 

 

Detta är min vikthistoria än sålänge.

Självklart fortsätter den för varje dag som går men i detta nu när detta skrivs så är det såhär min viktresa sett ut hittills. En berg o dalbana utan dess like men som ser ljus ut framöver.