Under hela min ungdom så bokstavligen hatade jag träning. Testade smått på basket, volleyboll och dans men nja. Jag tyckte det var mest pina att ta mig till träningarna än nöje. Skolkade så mycket jag kunde från gympan i skolan under många många år där jag hittade på di verse bortförklaringarna gång på gång. Ja, ni hör ju. Träning var aldrig min kompis men så hände det där som ändrade min åsikt. Jag blev gravid och lade på mig 39,5 kg under de nio månaderna och trots amning (som sägs vara bra för viktnedgången) i nästan nio månader så hade jag inte ens gått ner hälften av de kilorna och jag fick panik. Ville inte se ut som jag gjorde och insåg att träning var ett måste och började då smått med promenader som snabbt ändrades till powerwalks och en liten stund senare insåg jag att gymmet skulle nog göra sig bra för min kropp och de sista kilorna som jag ville förlora. Ett gymkort köptes, jag gick dit (motstridigt) ett par gånger och någon vecka senare var jag fast! 

 

Ett par månader senare flyttade vi och tiden till träning fanns inte på sama sätt längre, även om jag fortfarande tränade så mycket jag kunde. Bara två månader senare plussade vi ett graviditetstest igen och de månaderna visade sig skulle förstöra träningen ytterligare. De första två månaderna mådde jag så illa att jag knappt kunde gå utanför dörren. Följande 2 månader blev en hel del promenader av men sedan kom foglossningen som bara blev värre och värre vilket ledde tillslut till att jag blev sjukskriven och liggnades.

 

Idag sitter jag här med en liten på snart fem veckor och träningen är åter igång igen. Har länge längtat tillbaka till att få röra på mig igen och ja. Sitter med X antal kilon som jag lade på mig denna graviditet. Målet finns i huvudet och med små steg är jag påväg tillbaka till en tränad och fin kropp igen. Huvudsaken är att jag idag är pågång igen och träning är en stor del av min vardag. Tänker och andas träning på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt att lilla jag skulle kunna känna ens en gång.

 

Träning i mitt ♥